Tiga är silver, tala är guld

De flesta människor som jag träffar i mitt arbete kommer hit för att prata om svåra, känsliga saker. Tankar som de kanske inte ens vågat dela med sina allra närmaste men gått och burit på i all sin tystnad.

Lättnaden är oftast stor när någon lyssnar, finnas där och vill förstå. Att vara närvarande och empatisk är betydligt lättare för mig på jobbet än privat, jag ser det som en gåva att få gå med en person en bit i livet, stöda och finnas tillhands. Jag finns till för den andra och min uppgift är ganska tydlig. Det finns dagar då jag själv är trött, ledsen eller helt enkelt har svårt att koncentrera mig och då kan det kännas svårare att att jobba med andra människors problem. Oftast försvinner ändå min egen oro och mina egna känslor för några timmar och jag lyckas vara helhjärtat på plats.

Alla terapeuter passar inte alla människor och ifall du funderar på att gå i terapi är det viktigt att du hittar en terapeut som du gillar. Det finns undersökningar som visar att terapimetoden inte är det som påverkar klientens mående mest, utan relationen till terapeuten. Så lita på din intitution och känn efter om terapeuten är en sådan person som du kan tänka dig att öppna dig för, om inte fortsätt söka.

Jag tycker att det är synd att människor söker hjälp i sina relationer så sent. Enligt undersökningar 7 år efter att problemen uppstått, då har man redan samlat på sig väldigt  mycket och bär ofta redan på en tung ryggsäck. Sedan är det bara att börja packa upp, gamla besvikelser, rädslor, kriser och lyfta fram dem på bordet. Jag förstår att vardagen rullar på och att det inte är lätt att prata om känsliga saker. Samtidigt är det betydligt lättare och man kommer fortare vidare om man tar itu med problem ganska fort. Det är inte ett misslyckande att gå i terapi, jag tycker det är ansvarsfullt och ett tecken på att man är färdig att jobba för något som är viktigt i ens liv. Vi för ju bilen på service en gång per år, på samma sätt borde vi rannsaka vårt förhållande.

Vart är vi påväg? Hur mår vi? Vill vi åt samma håll? Hur kan vi bäst stöda varann? Vad behöver du/jag för att må bra? Hur är vårt sexliv? Älskar vi varandra fortfarande?

Nu är det ju lätt att med arbetsrocken på sig tala om dessa saker. Tar jag rocken av mig är jag précis lika tafatt som alla andra. Jag väljer också ibland att tiga när jag borde tala, jag tar avstånd istället för ansvar och surar ibland. Oftast försöker jag ändå mitt bästa och jag känner mig själv ganska väl. Jag försöker göra comeback när jag vänt ryggen åt och tagit avstånd, men lyckas sådär. Försöker lära mig att kommunicera först när pulsen är under 100, detta lär jag också mina klienter. Det går inte att lösa saker när man går på höga varv. 

Jag har också lärt mig hur och när jag mår bra. När jag beskrev ett hurudant förhållande jag skulle önska åt en kollega för ca 5 år sedan frågade hon mig om jag verkligen tror att sådana förhållanden finns. Idag vet jag att det finns, men det kräver öppenhet, förmågan att tala om svåra saker och mycket förståelse. Det kräver dessutom att båda är vuxna och (största delen av tiden) beter sig som vuxna. För världen är full av fullvuxna “bebisar” som beter sig som barn i sandlådan direkt när en konflikt uppstår. Söndrar varandras sandslott och kastar sand i den andras ansikte. Om kommunikationen ser ut så hemma hos er rekommenderar jag varmt någon parkurs, parterapi eller läger för par där man jobbar på just komminikation. Det är helt ok att känna att man vill kasta sand ibland, men gör man det alltför ofta är det ett tecken på att lite hjälp kan behövas.

Publicerad idag kl. 13:08

Familjekultur

När två familjer blir till en lovar jag att det i något sammanhang uppstår kollisioner. Det som varit ok i den ena familjen har varit förbjudet den andra och man lyfter på ögonbrynen åt varandras vanor. Jag har funderat om jag reagerar extra starkt på dessa eftersom jag var ihop med mitt ex ända sedan gymnasiet dvs vi växte upp tillsammans och bildade gemensamma vanor eller ovanor. Hur man nu väljer att se på det hela.

Mest krockade vi det första året, men ännu kan det uppstå situationer där jag och min sambo helt enkelt är vana att fungera helt olika. Våra barn likaså.

Saker som väckt diskussioner i vår bonusfamilj har varit:

 

-matvanor

-tv tittande

-släckning av lampor

-K- 18 spel

-skötsel av hundar

-pruttande (roligt eller inte..)

-fyllande av diskmaskin (på rätt sätt)

-sömnvanor

De flesta av dessa saker har vi pratat om, försökt hitta en gyllene medelväg och insett att vi har olika bakgrund. Det som har varit jobbigt är saker som påverkat barnen och deras regler. Då har vi fått vända ut och in på både tankar och känslor och till slut fått hitta lösningar som varit långt ifrån perfekta men som vi sett som kompromisser.

När man slår ihop två familjer kommer också ansvarsfrågan upp. Vem bär ansvar för vad?

Är ansvaret för barn, husdjur och hushållsarbetet gemensamt eller beror det på vems barn som just då finns på plats? Har den biologiska föräldern ett större ansvar för sina egna barn än bonusföräldern? Jag kan tänka mig att barnens ålder också spelar en ganska stor roll här och tiden man levt som familj.

Jag jobbar endel med par och tänker ganska ofta i form av “pizzor”. Hur ser din pizza ut och hur ser min pizza ut? I en bonusfamilj tror jag att man går på svag is om man ser allt som “vår pizza”. Speciellt ifall man inte har gemensamma barn. Jag tror att det är viktigt att var och en har ansvar för sin egen andel/pizza och vet vad som ingår i den och klarar av att hantera den. 

Min egen pizza består tex av:

-ansvaret för mina barn tillsammans med mitt ex

-delat ansvar för vår bonusfamilj

-mitt jobb

-ansvaret för mina hundar

-delat ansvar för mat och hushåll

-delat ansvar för vår katt

-ansvar för min egen ekonomi

Sedan innebär ju livet i en familj att man hjälper och stöder varandra, men jag tror att det är viktigt för båda att ha koll på sitt eget liv och veta att man fixar “sitt paket”. Då hjälper man glatt varandra och det är lättare att ta sig an projekt och planera tillsammans. Vår vardag funkar ganska bra nuförtiden och min sambo har ett större ansvar hemma då mina barn är hos sin pappa. Då försöker jag jobba lite mera, eftersom jag vill prioritera barnen de veckor de är hos oss. 

Vi krockar ännu ibland, men kanske lite mindre och inte så hårt som i början. Det har absolut gått åt rätt håll.

 

 

Publicerad igår kl. 18:10

Vem är du, vem är jag..

Ju bättre du känner dig själv, desto lättare har du att förstå andra. De flesta människor känner inte sig själv så värst bra. Vi är ganska blinda för våra egna handlingar men lyfter kritiskt på ögonbrynen åt andra. Det går oftast ganska bra att hålla skenet uppe och vara en god medmänniska på jobbet och med sina bekanta. Med nära vänner och familj smyger ens riktiga personlighet lömskt fram, för att inte tala om i ett parförhållande. Ingen kan alltid vara lättsam, glad och positiv och vi behöver alla någon gång en famn att gråta i.

Hur får jag då det stöd jag behöver för att må bra? I nära relationer, speciellt parförhållanden tenderar vi att trycka på varandras känsliga punkter. Det är inte heller lika lätt att sopa saker som sårat en under mattan när det är någon man bryr sig om som gjort en illa. Inte heller är det hälsosamt att gräva ner saker och att undvika konflikter. Luften blir så småningom tjock och tung att andas.

Hur skall man då tala om att man blivit sårad eller ledsen utan att det blir ett stort ståhej eller  ett  mindre världskrig? Själv är jag inte så värst bra på dethär, jag blir ju så förbannad och ilsken att det ibland nästan ryker ur mina öron. Någon annan kanske drar sig tillbaka eller börjar gråta, vi har alla våra strategier som vi ofta bär med oss redan från barndomen.  Strategier eller defenser som vi utvecklat för att överleva, så det är bra att de finns. Baksidan av slanten är att vi ofta använder dem för att skydda oss själva och då skuffar defenserna den andra människan längre bort.  Vi tävlar plötsligt om vem som har rätt eller fel och vi försöker febrilt få den andra att förstå varför just vårt sätt att tänka stämmer och är logiskt. I dethär skedet möts vi inte.

Jag vågar påstå att en stor del av det som hindrar oss från att mötas när vi gjort någon illa eller själv blivit sårade är skam. Vi skäms för att vi “tagit åt oss” eller reagerat på något , vi skäms för att vi har sårat någon annan trots att det varit oavsiktligt. Skam är den känslan som mer än alla andra bryter kontakten mellan människor, därför är det en farlig känsla.  När man skäms vill man sjunka under jorden, dra en filt over huvudet eller bara försvinna. Därför är vi färdiga att gå ganska långt för att behöva undvika att känna skammen, det är tacksammare att vara arg eller ledsen och att försvara och förklara.

Skammen lättar när man tar den till sig, ännu mer lättar den om man vågar säga högt att man skäms. De flesta människor stannar upp, även i sin egen ilska och energin förändras.  Det som befriar oss från skam är kärlek. Känslan av att få vara bristfällig, ful och otillräcklig men ändå älskad.

Det finns ett talesätt som säger: “ be careful what you wish for, you might actually get it”.

Jag klagade i flera år på att jag inte kände någonting, jag blev inte berörd och hade inte kontakt med mina egna känslor. Jag gömde mig själv och mitt sårbara inre bakom en mur av försvar och avstånd. Allt kändes som teflon och jag lyckades få saker att rinna av mig. 

Idag känner jag massor, på gott och ont. Jag känner närhet, kärlek, ömhet men också ilska, sorg och skam. Alla dessa känslor ryms i mig och ibland snurrar jag runt som i en tvättmaskin i några dagar innan jag kommer ut som en urvriden trasa med håret på ända men oftast ganska lätt till sinnet.

Känslor är inte bra eller dåliga, de bara är och jag har lärt mig att låta mig beröras och känna. För att våga göra det behöver var och en av oss kärlek, någon som åtminstone vill försöka finnas där och hålla om en när det gör ont. För livet gör ont ibland, så är det bara. Men det finns också en massa fina stunder. Stunder av lycka, värme och närhet. Låt oss försöka ta vara på dessa stunder.

 

 

Publicerad 21.04.2017 kl. 16:51

Bonusmamma/plastmamma/styvmamma/mamma

Myten kring den goda modern och den elaka styvmodern finns redan i de gamla sagorna. Jag har själv funderat  på moderskapets betydelse och hur min roll som mamma förändrats over åren.

Jag blev mamma första gången som 21-åring, jag var ung och ovetande om allt vad föräldraskap innebär. Kanske det var en räddning, jag funderade aldrig på förlossningen och fick som tur var en väldigt medgörlig liten bebis. Så medan mina vänner levde studieliv var jag hemma och tränade på att vara mamma.

När min gosse var lite på ett år började jag studera på uni och han sköttes av en dagmamma på dagarna. När nummer två sedan föddes var jag redan 27 år och ganska trygg i min mammaroll. Min förstfödda var ju redan 5,5 år och en fin liten kille. Honom kunde man till och med ta ut på restaurang.

Min lilla trollbebis vände dock upp och ner på min trygga bubbla. Han sov inte, han åt dåligt och skrek som en stucken gris så fort man lade ner honom någonstans. Så vi bar på honom,många månader. Sedan började han röra på sig och en ny värld öppnades och jag fick en glad men livsfarlig liten plutt att springa efter. Ett och ett halvt år senare föddes lilla Boo. Han var lugn, nöjd och sov gott men vi hade fullt upp i alla fall. Tre barn var ingen picknik och ingen dans på rosor. (Tänk att idag skulle jag betala ett ganska högt pris för att vrida tillbaks tiden och för en dag sköta om de tre små busarna. Bara för att bättre minnas hur härliga och mjuka de var..)

Jag har aldrig varit en super heltidsmamma trots att jag älskar mina barn mer än allt annat. Jag har behövt eget utrymme och plats att andas också i vardagen. Ganska snabbt började jag också jobba lite, först några ganger i månaden sedan så småningom lite mera. Största delen av tiden var jag ändå hemma och skötte om barnen och vårt hem. Så länge vårt parförhållande var bra trivdes jag hemma trots att det emellanåt var jobbigt.

När mina pojkar var 16, 11 och 9 år skilde vi då oss. Skilsmässan återkommer jag till senare men det var en lång process där jag kände att jag och mitt ex verkligen vände på varje sten. Därför har jag trots starka känslor av sorg och saknad aldrig funderat på om vi gjorde rätt beslut. Vår väg tillsammans hade nått sitt slut.

Bonusmamma blev jag för ca 1,5 år sedan och det har varit en process som jag inte kan jämföra med något annat i mitt liv. Jag skulle plötsligt leva med barn som inte var mina egna och som jag bara känt en kort stund. Barn som lämnat sin egen mamma i ett annat land. Barn som behövde mig och som jag tyckte om men som jag inte hade någon anknytning till och inte alltid förstod. Jag ville så väl och tog emot dem med öppna armar till och med till den grad att mina egna barn blev svartsjuka. Gjorde fåniga misstag som jag nu i backspegeln kan se att mina pojkar reagerade på men jag inte förstod. Saknade mina egna barn som jag förstod mig på i vått och tyckte plötsligt att jag uppfostrat dem synnerligen väl, ironiskt nog, för busar är de också. 

Här börjar mitt sökande av rollen som bonusmamma, sökande av balans mellan omsorg och avstånd. I första hand ser jag att mitt ansvar är att ta hand om mina barn, sedan såklart om hela vår bonusfamilj. Jag gör så gott jag kan, men emellanåt behöver jag andas och ta lite distans. Då gör jag något eget eller lägger mig i min säng, den är helig nuförtiden och försöker fundera på vad jag behöver just nu. Sedan talar jag med min sambo, som oftast förstår mig och lyssnar. Det brukar hjälpa.

Ingen av oss är enbart goda mödrar utan vi har alla både fina och lite fulare sidor, både som bonusmammor och biologiska mammor för vi är helt enkelt bara människor. Så kommer det alltid att vara och livet blir ganska mycket lättare om man kan acceptera att det är en balansgång och hitta hjälp och stöd när man behöver det.

Länge sedan..

Publicerad 19.04.2017 kl. 20:27

Det närmar sig..

Vi skall gifta oss om en månad, eller rättare sagt den 20.5. Det känns pirrigt, spännande och alldeles härligt. En vacker dag skall jag skriva om vår historia men jag anser att det fortfarande är ett lite känsligt ämne. Vi inledde vårt förhållade ganska snabbt efter min separation och jag var inte singel särskilt många månader. Kanske man till och med kan tala om veckor. Den första gången jag såg hans leende och lockiga hår slog mitt hjärta nog några extra slag. Han tittade på mig hela kvällen och det kändes som om han såg rakt igenom mig, allt som jag hade gömt långt, långt inne.

När jag i början av sommaren sedan skulle ta med mig denna nya man till vår sommarstuga var min pappas enda kommentar;" du kunde väl köpt lite lösnummer, man behöver väl inte börja prenumerera direkt.." Men jag hade helt enkelt inte ögon för någon annan, han såg något i mig som jag inte ens sett själv och jag kände att mitt inre fylldes av värme så fort vi var tillsammans. Alltid kan man inte välja tidpunkten för möten eller kärlek, det skulle säkert gjort mig gott att vara singel ett tag efter 20 år men jag kände på mig att såna som han inte växer på träd. Så jag tog en risk, hoppade på tåget och öppnade mitt hjärta.

Det har inneburit, svett och tårar men framförallt kärlek. Han är inte alltid lätt,inte jag heller för den delen, vi har ett stort lass att dra men jag älskar honom av hela mitt hjärta och det vet nog också min pappa idag. Dethär var en bra prenumeration som hoppeligen varar livet ut.

Publicerad 17.04.2017 kl. 20:19

Italien blev Kyrkslätt

Imorgon kommer alla barn hem men ännu har vi ett dygn av egen tid på Långvik. Egentligen skulle vi ha rest till Venedig på torsdagen men eftersom min sambo fortfarande är på kryckor bestämde vi oss för att backa vår resa.

Vi har ätit god mat, druckit bubbel och sovit länge. Dessa veckoslut har vi värnat om helt för lite. Innan dethär veckoslutet har vi haft ett dygn tumistid sen julen. Dagarna tenderer att försvinna och plötsligt är alla veckoslut fyllda av barnens läxor, evenemang och hobbies. Sedan blir vi stressade och börjar gräla.

Jag är speciellt känslig och blir lätt på dåligt humör om vardagen blir för tung. Jag behöver få för att kunna ge, kanske mer än jag trodde tidigare. Det har blivit ganska klart för mig vad som ger mig energi och vad som tar energi.  

Jag får energi av vårt parförhållande, vår kontakt och närhet. Jag får också oftast positiv energi av mitt jobb och mina vänner. Det som äter på mig är att jag är utan mina egna pojkar halva månaden, gräl mellan barnen och oss samt att enbart vara i en “mammaroll” trots att mina barn är hos sin pappa.

Jag älskar att få vakna utan att någon star utanför vårt sovrum och väntar eller ropar på mamma eller pappa. Jag älskar att min sambo bara ägnar sig åt mig och vi får våra just så kära och pussas så mycket vi vill. Vi pratar om framtiden, ligger och kramas och bara tittar på varandra. Dessutom skrattar vi mycket och har det faktiskt jätteroligt, ibland på ett ganska barnsligt sätt (som barnen inte alls gillar..).

Det är konstigt hur allt kan kännas så lugnt, tryggt och bra den ena dagen och närheten så självklar medan en stressing vecka i ett nafs kan riva upp alltsammans. Hittills har det ändå varit värt varenda sekund. 

 

Såhär råddiga är vi inte, lyckas inte få bilden åt rätt håll...

 

Publicerad 15.04.2017 kl. 12:19

Ayrveda

Jag var igår hos en ayrveda läkare i Helsingfors. Hade fått ett tips av en god kompis som med hjälp av ganska stora förändringar i kosten blev av med sin migrän nästan helt. Med tanke på mina oändliga infektioner i bihålorna samt endel problem även med magen var jag väldigt intresserad av vad denna man hade att säga mig. Dessutom lider jag med jämna mellanrum av stress och åker känslo berg och dalbana. 

Han började med att tala om för mig vad ayrveda är och hur de olika doshorna dominerar hos olika personer. Sedan mätte han min puls och kollade hur min  tunga såg ut.  Sedan frågade han frågor om hur jag sover, hur min mage fungerar och hur mitt liv annars känns. Han frågade om jag lätt blir stressad och går på högvarv.

Sedan sade han att min dominerande dosha är  Pittan och att min pitta är 55% i obalans. Många människor är också en blandning av tex pitta-vata, vata-kapha eller pitta-kapha. Pittas element är eld, dvs en pitta är het inuti kroppen. Det gäller alltså att genom att äta rätt släcka den inre elden.

Så idag är då dag nr 1 av mitt ayrveda liv.  Förbjudet är all stark mat, koffein, citrusfrukter, tomat och ägg.  Rött kött är inte heller att föredra, höna och fisk går bra.  Ingefära och kanel  är förbjudna kryddor och alkohol förstår väl de flesta att leder till fördärvet. Tillåtet är däremot broccoli, blomkål, sharon, gröt, dadlar,batat och en del annat som jag inte gillar så jättemycket. 

Jag ger nu detta en chans, han sade att ifall jag följer programmet till 75% har jag goda chanser att se resultat ganska snabbt. Jag är en all in människa och är lika snabbt all out, så få se.. 

Typiskt för en pitta:

Publicerad 12.04.2017 kl. 18:48

Vad är kärlek för dig?

Kärlek är svårt att definiera och för olika människor kan ordet ha  olika betydelse. För mig är kärlek en känsla som kan uppstå när man är riktigt nära någon annan, åtminstone emotionellt och ibland också fysiskt. 

Orden "jag älskar dig" betyder inte så mycket om de bara sägs mekaniskt utan att det berör. Just nu känner jag mig väldigt älskad i min relation men det finns dagar då jag känner tomhet, ensamhet, ilska och irritation. I de stunderna är kärleken inte den starkaste känslan, men efter att vi lyckats reda ut problemet och känner att vi förstår varann är känslan där igen. 

För mig är detta en ny upplevelse, vi har egentligen inget gammalt "skit" mellan oss, så när en situation är avklarad är luften lätt att andas och det känns bra igen. För mig ligger nyckeln i att känna att han förstår mig och inte gör kompromisser för att få det jobbiga snabbt överstökat. Han kräver också att jag lyssnar och försöker förstå honom. Sjukt jobbigt, för en som är van att diktera villkoren, men jag har lärt mig en hel del både om mig själv och om honom. Jag har också lärt mig att ibland vara tyst, sjukt tungt det också, när man vet att man har en massa bra argument och åsikter på lager. 

Vi är också väldigt ärliga med varann, på gott och ont. När man skilt sig en gång, vet man kanske inte precis vad man vill och önskar men man  har en viss vetskap om vad man INTE vill. Vi är medvetna om att vårt förhållande är den bärande balken i denhär familjen och försöker se till att hitta lösningar som fungerar på långsikt.

Jag är helt övertygad om att ifall vi bara skulle vara på tumis sku vi fortfarande se på världen och varandra genom ljusröda glasögon, men med barn kommer vardagen emot ganska snabbt. Så det gäller att hitta en balans i livet, du och jag, vi och barnen, du och dina barn, jag och mina, alla relationer behöver vårdas. Men i detta pussel är vår relation den viktigaste för utan den finns ingen bonusfamilj. Tror att det är en bra sak att minnas när vi har svårt att prioritera tumistid i vardagen.

 

Publicerad 10.04.2017 kl. 09:28

Tumisdag

Vår första tumisdag på säkert månader. Min sambos killar har åkt till Dubai för att träffa sin mamma och mina killar kommer imorgon. 

Vilken känsla att vakna till ett tyst hus, nästan lite konstigt. Vi har lagat frukost i lugn och ro, röstat och tittat på vår familjs favoritserie, bonusfamiljen. 

Snart skall vi gå ut och äta och sedan njuta av varandras vuxna sällskap en hel kväll. Det gör så gott att få vara ensamma emellanåt och planera dagen i helt egen takt. 

 

Publicerad 09.04.2017 kl. 17:45

Bonusföräldrar

Jag har många härliga vänner, som står mig nära och som jag kan lita på i vått och torrt. De finns där när jag behöver en axel att gråta på och vi kan dansa på borden när allt känns bra.

Men ingen av mina vänner lever i en bonusfamilj. Jag märker att jag ganska ofta saknar möjligheten att vädra mina känslor med någon som lever i en liknande situation som jag. Någon som kanske känt de känslor jag känner och förstår mig.

Om det finns någon där ute som känner igen sig får du gärna ta kontakt med mig.

 

 

 

Publicerad 06.04.2017 kl. 09:46

Mina barn, dina barn= våra regler ?

Så är vi då här igen. En sömnlös natt där vi båda ligger och funderar på varför det blev såhär. Vi älskar ju varann.

Jag har lärt mig att livet i en bonusfamilj för med sig situationer och känslor som inte (för mig i alla fall) alltid är lätta att handskas med.

Två familjer med varsin kultur och historia sammanflätas och den som tror att det kan ske helt utan konflikter får nog bita i det sura äpplet  en och annan gång. Vi försöker förklara åt barnen att det är viktigt att följa vissa regler och att vi alla hjälps åt. Oftast går det ganska bra men ibland kör vi fast.  Oftast helt oväntat.

Jag blir som en lejonmamma och försvarar mina små med händer och tänder och vi börjar gräla. Han försvarar sina gossar och vi ser inte lösningarna, enbart problemen.

Jag tror att en stor del av detta beror på att vi inte känner till varandras historia och familjekultur. Vi vet inte när vi stiger på en mina utan klampar glatt på tills krisen är ett faktum.

I en bonusfamilj kan en “krissituation” uppstå som en blixt från klar himmel. Folk omkring en reagerar och det stormar men man förstår inte ens vad som hände.

Mina barn har alltid funnits i mitt liv, jag vet oftast vad de behöver och hur  de fungerar, det kallas anknytning. Min sambos barn har funnits i mitt liv i snart två år, vi har ingen gemensam historia och jag förstår helt enkelt inte alltid var skon klämmer. 

Det är inte lätt att vara rättvis i alla situationer även om man som vuxen gör sitt bästa och  försöker vara objektiv och behandla alla lika. Det är en sak att hålla en gemensam linje framför barnen, en annan att sedan reda ut vad man egentligen tycker om vad som hände.  Vi vill båda barnens bästa, men känslor rår man inte för och i en bonusfamilj finns det känslor, både hos vuxna och barn.

I natt grälar vi om xbox och playstation spel. Min sambo har låtit sina barn spela krigsspel och jag har förbjudit mina pojkar att göra det. Nu har mitt barn laddat ner ett förbjudet spel och jag och mitt ex har kommmit överens om att alla k-18 spel är förbjudna i våra barns hem. Låter ju som en bra överenskommelse, enligt mig.

Här kommer nu problemet: min lilla prins flög ju i taket när han fick höra att min sambos jämngamla son fortfarande får spela dessa spel de veckor då min son inte är här. Så nu pratar vi regler, värderingar och tyvärr blir det inte alltid så kontruktivt.

Ligger just nu och funderar på bland annat detta:

Var går våra gemensamma gränser? Hur skall vi lösa liknande situationer i framtiden? Kan man kompromissa i alla saker? Varför blir man så himla arg och ledsen när det trasslar ihop sig?

Välkommen alltså till vardagen i bonusfamiljen, mer spänning och drama än berg och dalbanan på Borgbacken, I promise.

 

Publicerad 05.04.2017 kl. 13:37

Vår familj

Innan jag går in på hur vi hamnade här så vill jag berätta om hur vår familj ser ut. Jag har tre söner, 18,13 och 11 år gamla. De bor hos oss två veckor i månaden och hos mitt ex två veckor. Just nu bor min äldsta son mest hos sin pappa och jag försöker träffa honom varannan vecka, vi brukar gå ut och äta. Han skall in i armén på sommaren. Mina barn har även en nyfamilj hos sin pappa. 

Min sambos ex bor utomlands och hans barn bor hos oss hela tiden. De är också pojkar och är 13 och 11 år gamla. De träffar sin mamma några gånger per år. Vi har också två hundar som reser med mina barn och en liten kissemiss som bor hos oss hela tiden. Våra djur är jätteviktiga för barnen och denhär lilla nykomlingen har definitivt bundit ihop våra killar, Elsa heter hon.

Vardagen i vår familj är ganska turbulent och det krävs att man håller tungan rätt i mun. Mitt dilemma är att jag saknar mina pojkar då de är hos sin pappa, samtidigt är jag bonusmamma hela tiden. Emellanåt blir jag trött, sur och ledsen och känner att jag behöver egen tid. Försöker lära mig att balansera min egen ork genom att ta egen tid när mina barn är borta, men lyckas sådär. 

Vissa dagar är jag väldigt lycklig, fylld av positiv energi och andra dagar känner jag mig som ett torrt litet russin och vill dra täcket över huvudet och bara vila. 

Har också lärt mig endel om mig själv. Vissa saker som jag trodde jag var bra på kan jag inte alls och när jag blir arg lyckas jag sällan vara konstruktiv. När man hör saker i sitt nya förhållande som låter oroväckande bekanta, då är det väl dags att ta sig en titt i spegeln. Det försöker jag göra med jämna mellanrum (men är ofta skickligare på att visa spegeln åt min sambo..)

Publicerad 04.04.2017 kl. 12:33

Nystart

 

Det har hänt en hel del i mitt liv under de senaste åren. Jag har skilt mig, börjat jobba på Sexpo och fått en bonusfamilj. Tänkte börja skriva om min vardag, mina utmaningar och mitt nya parförhållande. Jag har lärt mig en massa, både om mig själv och livet, fått massor med kärlek men också förlorat en hel vardag med mina barn. Om detta hade jag tänkt skriva.

Publicerad 03.04.2017 kl. 14:46

En liten förklaring

Jag har inte glömt att blogga, det stämmer att jag varit väldigt stressad har haft mycket jobb och inte riktigt hunnit. Men det är inte bara därför jag valt att ligga lågt ett tag. Har liksom inte haft något att skriva om. Det pågår mycket i mitt huvud som jag inte vill öppna här på bloggen och mitt jobb kan jag egentligen inte skriva om alls.

Familjerumban rullar på och mina barn är såpass stora att det som kunde vara intressant att berätta om deras liv känner jag nästan att jag behöver höra med dem att det är ok att dela. Så det blir ganska lite kvar att prata om. Vädret eller mode eller vardagstristess finner jag inte tillräckligt motiverande att lägga ner tid på att skriva om, jag vill att det skall kännas meningsfullt både att skriva och att läsa.

Jag återkommer, sköt om er tills dess!

Publicerad 13.01.2014 kl. 07:52

Dubbla jobb

Eftersom jag lovat min kompis att vikariera henne när hon åker på resa gör jag nu dubbla jobb från och med fredag. Lärare på dagarna och sexualterapeut/mentor/radiopratare på eftermiddagarna och kvällarna. Det blir en intressant vecka men allt brukar nog fixa sig på slutrakan. Dessutom får jag gå med kolleger på standup på tisdag kväll så det är inte alls illa.
Publicerad 13.11.2013 kl. 19:08

Senaste kommentarer

24.04, 20:05Familjekultur av Daniela
21.04, 17:24Vem är du, vem är jag.. av Cathy
19.04, 14:07Det närmar sig.. av Ny frånskild
17.04, 21:37Det närmar sig.. av Lotta
06.04, 10:27Vår familj av Hanna