Det sköra livet

 

Utan någon egentlig orsak har den senaste veckan kännats tung. Jag har inte varit inspirerad och det har inte kännats lockande att skriva. Har funderat över min egen roll som mamma och att trots att jag har massor att vara tacksam över finns det ännu situationer i mitt liv som gör ont. Lördagen var en fin dag, mitt barn blev student och mitt ex och hans sambo hade ordnat en jättefin fest dit alla vänner och släktingar var inbjudna och kände sig hjärtligt välkomna. Min sons ögon lyste när hans pappa höll ett fint tal åt honom, ett tal fyllt av respekt, hopp och kärlek.

Men mitt i all lycka fanns också ett stort vemod, en känsla av utanförskap och en sorg. För mig kommer alltid dessa känslor lite överraskande, jag sover dåligt några nätter, blir lettretlig och fundersam. En känsla av obehag kryper in under huden och jag har svårt att sätta ord på min sinnesstämning. Sedan är jag tyst och sluter mig, behöver en famn, men har svårt att vara nära och nästan omöjligt att be om den. Sorgen över att har förlorat något värdefullt finns ännu och när jag minst anar det tittar den fram.

Igår morse vaknade jag av ett annat sorgebud. En kvinna som som stött mig på min resa och som jag känner att har funnis med på min väg till den jag är idag, har gått bort i förrgår kväll. Fast vi inte stått varandra nära i vardagen har jag känt att hon vandrat med mig de år som hittills varit de tyngsta i mitt liv. Jag har också känt att hon varit lycklig för att jag hittat kärleken igen, hon har vetat vad jag gått igenom för det är en väg hon också vandrat en gång för länge sedan. Tack för allt du gett mig, Carita och vila i frid. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Så trots att tunga känslor tar över finns det hopp och jag ser sorgen som en bro till något som varit viktigt, som varit betydelsefullt. Vår familj var värdefull och emellanåt sörjer jag den fortfarande, det jag mist och det som gick förlorat. Det gör inte kärleken här och nu mindre eller annorlunda, men emellanåt är ryggsäcken tyngre att bära. Ta hand om varann så länge ni kan, livet är skört.

 

Publicerad 06.06.2017 kl. 10:10

Man och hustru

“Nu är det gjort!”, sa Stina på Saltkråkan när Malin gift sig och Stina i spänningens stund kissat ner sig i kyrkan. På lördagen kissade ingen såvitt jag vet på sig men man och hustru blev vi. Vigseln gick av stapeln ute på vår terrass och prästen höll ett vackert tal. Vi lovade att älska varandra till livets slut, det vågade jag inte göra när jag gifte mig första gången för nästan tjugo år sedan. Det kändes för skrämmande och stort.

Min mellersta son påminde mig också några dagar innan vigseln; “förstår du mamma att dethär är stort?”. Det förstår jag och så ska det ju vara, våra pojkar har gått igenom en separation och vill under inga omständigheter gå igenom en till. Jag lovade att vi gör vårt allra bästa, för mera än så kan man inte lova. . Att älska i lust är väl enkelt, det är i nöd kärleken prövas, viktiga ord att minnas. Kärleken behöver vårdas, jag skall göra mitt allra yttersta för att komma ihåg det. Respekt och ansvar, tillit och omsorg, att kunna stöda varandra och ge sin älskade utrymme när det behövs. Viktiga saker, definitivt inga självklarheter.

Pojkarna höll ringarna och stod alla så fint på rad i sina kostymer och jag var stolt över var stora familj. Vårt zoo (hundrana och kissen) sprang också omkring och huset var fullt av liv. Min kusin och hennes man sjöng en fin sång åt oss och fina ord uttalades och vi fick säga ja med våra närmaste runt om oss. Lite drama blev det också under kvällen men de känslorna lämnar jag bakom mig och fokuserar på de saker som betydde mycket för oss och värmde hjärtat.

Nu fortsätter vardagen som förut och livet går vidare. Trots det känner jag en extra trygghet och värme i mitt bröst när jag nu kan kalla mig fru och du är min man. Det stärker det band vi byggt upp mellan oss och också vår bonusfamilj. Så min son hade rätt, det är stort, det känns i kroppen och hjärtat och så skall det vara. Så mitt i all vardagsstress, irritation och familjerumba finns ändå en djup tacksamhet för att jag funnit en man som jag kan lita på och som älskar mig trots mina skavanker. Jag är oänligt lycklig över att jag träffade just dig, Nicke.  

 

Publicerad 23.05.2017 kl. 11:45

Den stora dagen

Idag skall vi gifta oss. Jag har inte sovit nästan alls, haft fjärilar i magen och legat och vridit mig i sängen. Hela huset är ännu tyst när jag sätter mig vid datorn. Sitter på balkongen, det är varmt som en tidig sommarmorgon,trots att det ännu är vår och fåglarna sjunger. Hela veckan har jag rusat omkring och skött olika ärenden, tjatat på pojkarna att de skall hålla sina rum snygga och knappt hunnit tänka alls. Vi gifter oss alltså här hemma och det har haft sina egna små stressmoment för mig.

Nu försöker jag bara stanna upp och andas. Det viktiga är ju ändå att vi båda vill och känner oss färdiga för dethär sedan bryr sig nog ingen om vardagsrumsmattan är lite sned eller någon blomma blivit oplanterad. Pojkarna har också haft tankar om hur vår vigsel påverkar deras liv och kommit fram till att den kanske inte har en så stor påverkan på deras vardag. Symboliskt är det ändå en stor grej för oss, ett tecken på att vi hör ihop hela bonusfamiljen och för mig och min sambo ett tecken på att vi vågar tro på kärleken igen.

Idag firar vi med våra allra närmaste, familjen och våra barn. Sedan på hösten blir det fest för våra gemensamma vänner.

Hoppas vi kan vara så kloka som aforismen nedan:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga."

 

 

 

 

 

 

Publicerad 20.05.2017 kl. 08:52

Empati eller straff?

Jag anser att empati är att för en liten stund stiga i någon annans skor och för en stund följa med på hens resa. Att vara närvarande, lyssna och stöda. Att klara av att finnas brevid trots att det den andra människan går igenom kan vara oerhört tungt. Att inte falla in samma grop utan däremot sträcka ut sin hand.

Empati är inte att ge råd, trösta eller tillrättavisa, utan det handlar om att orka bära och dela känslor. Att fungera som en spegel och vara lugn. 

I vår bonusfamilj önskar barnen ibland att vi skall dela ut straff. En ordentlig bestraffning åt den som gjort fel. För mig är strafftänkandet ganska främmande trots att jag nog delat ut en och annan “timeout” för att jag känt  jag behöver lugna ner mig själv eller situationen. Jag skulle istället vilja lära våra barn empati och hur viktigt det är att kunna uttrycka det man känner.

När ett barn slåss eller bråkar mycket ligger det ofta starka känslor och behov under själva beteendet. För mig som förälder är det lika viktigt att komma underfund med var skon klämmer som att förhindra utbrotten. Vi har ibland “rättvisans” riddare bosatta hos oss som är i fullt beredskap att dela ut hårda straff åt sina bröder för dåligt beteende. Här känner jag mig ibland som Jesus; må den som aldrig syndat kasta första stenen. I vår familj bor inga människor som aldrig syndat.

Jag skulle önska att våra pojkar så småningom lärde sig att uttrycka sina känslor bättre, med ord alltså. Jag är ledsen för att.., eller nu är jag besviken/sårad.., istället för att ta till knytnävarna. Ibland försöker jag hjälpa dem med att lägga ord på sånt som jag kan tänka mig att kan störa dem, helt enkelt för att lära dem kommunicera bättre men det är inte alltid lätt när man är liten och full av ilska.

Straff kan tillfälligt förhindra ett oönskat beteende men jag tror inte att straff ändrar på det man känner inuti. Jag tror att ett barn som är ledset, ilsket eller besviket i första hand behöver någon som hjälper en att förstå varifrån alla känslor kommer. Varför är man ledsen? Är det skolan, kompisarna eller något här hemma som känns tokigt? Sedan kan man tillsammans fundera vad man kan göra för att situationen skall kännas bättre. Dessutom lär man barnet att det är viktigt att tala om  sina känslor både positive och negativa. Att vi som föräldrar förstår att det ligger ett behov bakom känslorna.

Vi föräldrar har möjlighet att fylla våra barns ryggsäckar med vägkost för livet. Jag hoppas att våra barn i sin ryggsäck har  med sig kärlek för sina medmännniksor, empati och respekt. Jag önskar också att vi gett dem tillräckligt med verktyg för att klara av att ta sina första steg i nära relationer när de växer upp.

 

 

 

 

Publicerad 11.05.2017 kl. 13:53

Njut av din kropp

Jag var på en kurs förra veckoslutet som berörde mig på många olika plan. Nu efteråt har jag tänkt på min egen kroppsbild och på hur illa jag tidvis behandlat min kropp. Jag har bantat, tränat och klätt mig snyggt för att få plats i den modell som jag erbjudits som ung kvinna. Efter hårt arbete och ett ganska osunt leverne har jag känt att jag duger och komplimanger utifrån har bekräftat det. Jättesorgligt, men ganska vanligt bland unga vågar jag påstå. Ändå har mitt inre inte mått bättre. Känslan av lycka har inte har inte infunnit sig och jag har inte blivit zen. Den inre belöningen efter det hårda arbetet har uteblivit. Varför?

Jag tror att vi lätt, speciellt som unga försöker fylla ett tomrum i vår självkänsla genom påverka vårt utseende eller klädsel. Vi vill duga, bli sedda och känna oss älskade. Problemet är att man lätt skäller under fel träd. Vi kan inte fylla tomrummet i vårt inre eller bygga en sund självkänsla med större bröst eller plattare mage. Självkänsla byggs inifrån, genom att godkänna sig själv och bli älskad för den man är. Lätt som en plätt, eller hur..

För mig har vägen till att godkänna mig själv varit lång och krokig. I mitt parförhållande har jag fått möjligheten att än en gång dyka ner i min egen smärta och jag är oerhört tacksam över att min sambo varit tillräckligt vuxen för att stå stadigt på två ben och kunna stöda mig när jag gråtit som en liten flicka i hans famn. Han har kunnat bekräfta att han älskar mig och låtit mig känna att jag duger. Trots att jag skyllt på honom för hela mänsklighetens grymhet och inte alltid varit lätt att trösta.

Jag anser att det är sunt att röra på sig för att må bra och att äta hälsosamt för att nära sin kropp. Dethär veckoslutet fick jag möjlighet att vara stolt över min mjuka kropp som fött tre fina barn och kan njuta av att vara kvinna fullt ut tillsammans med min sambo.

Jag bär med mig något speciellt från dessa dagar, en känsla av att jag vill vara snäll med min kropp och ta väl hand mig själv. Min mjuka mage är perfekt för djupandning och energin och värmen går igenom hela mig. Jag är tacksam för att min kropp ger mig så mycket njutning. Såhär tänkte jag inte förut, utan det handlade mer om att se bra ut i andras ögon.

Zen är jag inte ännu och totalt nöjd blir jag säkert aldrig, men trots att jag väger många kilo mer än vad min idealvikt är har jag aldrig känt mig såhär tillfreds med mig själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad 09.05.2017 kl. 16:07

Vad går du igång på..

Endel människor får kicks av sport, andra av att klara av extrema fysiska prestationer. Jag får energi av kontakten med människor, inte lite chit-chat fast det också kan vara kul, men djupa diskussioner och möten som känns under huden. Stunder när man pratar om det som verkligen berör, stunder som väcker känslor, äkta närhet. När tiden stannar och endast det som finns just här och nu är viktigt. Det kan kännas som ett slags flow. I dessa stunder finns utrymme att tala om sina brister, misstag och sin längtan. Där det som sägs kommer från hjärtat och är sant och viktigt. Ord och känslor som väntat på att komma ut.

För mig fyller dessa stunder samma behov som att dricka vin en lördag kväll och släppa loss, få ett litet rus. Med den skillnaden är att denhär närheten känns mycket mer äkta och man slipper ha baksmälla på söndag morgon. Istället har man fått en gåva som man bär i sitt hjärta, ett fint möte eller en stund att minnas.

När jag ser i backspegeln är det säkert en av orsakerna till att jag valt det jobb jag har. Jag kan säga att jag genuint är intresserad av mina klienter, deras liv och det är oftast lätt för mig att ställa mitt eget liv och mina egna känslor åtsidan och bara följa med på deras resa. Att för en stund helt och hållet engagera mig och lyssna och försöka förstå. Att fungera som spegel och känna empati.

Jag kan också tänka mig att jag inte alltid är lätt att leva med. Jag kräver mycket av min partner och även av mig själv. Jag vill att kommunikationen skall vara öppen och godkänner inga förhastade lösningar som käns halvbra.

Såhär har det inte alltid varit men när jag en gång gjorde det stora beslutet att skilja mig från mina barns pappa så hade jag rannsakat mig själv så noga att jag visste vad jag förväntar mig av en relation. Jag vet också var jag är färdig att göra kompromisser och vilka saker jag har svårt att tulla på. Jag vet också att det är en stor utmaning för många att komma så nära, även för mig själv. Speciellt i de stunder när de tankar man bär på inte är så fina och lätta att dela. Då krävs det att man går utanför sin bekvämlighets zon och väljer att ändå prata. Det är inte lätt, det är skrämmande och den andra kan vända en ryggen. Men det är där möjligheten att växa som person finns.

Mod är inte att inte vara rädd, mod är att våga trots att man är rädd. Det är en risk som för var och en av oss är värd att ta för känslan av att bli bemött och älskad trots fel och brister är den finaste som finns.

Jag hörde en gång en vacker sång en gång som går såhär:

Om du tvekar en gång om den
som vill vara din vän, även,
om du frågar dig: Vem är han -
är han falsk eller sann?

Ta då honom till bergets brant,
gå tillsammans på klippans kant,
dela risken - för bara där
vet du vem han är.

Om han tvekar och trampar fel,
om han bleknar och vill gå ner,
om han surar och jämrar sig,
går en främling med dig.

Säg då inte ett ord till hån
men kör bort honom därifrån.
Han är inget för stup och språng
eller för din sång.

Om han bleknar, men ändå går,
om han tjurar, men klättrar på,
om det hände sig att du föll,
och du kände hans grepp - det höll.

Om han går med dig som till strid
ni når toppen han star brevid.
Lita på att du hittat den,

som förblir din vän.

 

Publicerad 08.05.2017 kl. 19:06

Känsloband

I en bonusfamilj är det självklara aldrig självklart på samma sätt som i en kärnfamilj. Jag tror att det är jätteviktigt att försöka minnas att i en bonusfamilj har barnen inte valt varandra eller att bo under samma tak.

För att jag och min sambo råkat bli förälskade i varandra blev barnen också välsignade med nya syskon. Här gick jag nämligen själv på en riktig nit i början av vår relation.

Jag trodde, naivt nog att barnen också skulle tycka att det var alldeles underbart att få en större familj, dessutom med barn i samma ålder. Kan det liksom bli bättre. Fem killar varav fyra är nästan jämngamla, jätteskoj att spela fotis, sähly och hoppa på trampolinen. Big happy family.  Så blev det inte.

Pojkarna surade, ville inte att de andra barnen skulle vara hos oss och det blev en hel del gräl. Ett av barnen skrev till och med med permanent tusch på sitt skrivbord “rör inte mina saker”. Jag kände mig helt misslyckad, jag som försökt jobba hart för att alla skulle gilla varandra. Vi funderade på olika lösningar. Ska vi ge pojkarna mer tid? Ska vi bo på skilda håll de veckor jag har barnen eller ska vi tuta och köra och hoppas att det blir bättre med tiden?

Sedan, ganska plötsligt vände det. Jag talade med min egen arbetshandledare som helt krasst frågade mig om jag faktiskt tror att jag kan påverka alla relationer inom vår familj. I så fall har du höga tankar om dig själv, sa hon. I den stunden fattade jag att släppa kontrollen. Pojkarna hade ju faktiskt inte valt varandra, de har inte flyttat ihop med sina bästa vänner och behöver inte heller bli ens vänner, bara de kan respektera och vara hyggliga mot varandra.

Vardagen började kännas enklare, mina pojkar fick med gott samvete umgås med sina egna kompisar och min sambos pojkar började få egna vänner. Eftersom allt för min sambos pojkar var nytt, både Finland, skolan och språket försökte jag och min sambo stöda dem så mycket vi kunde i deras nya vardag. Men jag lade inte längre förväntningar eller krav på mina barn.

Idag har alla våra barn byggt egna relationer till varandra. De grälar ibland, précis som alla andra barn, men är också riktigt goda vänner och gör ofta saker tillsamnmans. Till min stora lycka har jag också fått märka att de försvarar varandra, när någon råkar illa ut eller blir retad ställer de andra sig på barrikaderna och försvarar sin bror, oberoende om det är en bonusbror eller ens biologiska bror som råkat i kläm. Det gör mig faktiskt riktigt stolt.

Viktigt att minnas är säkert att det behövs tid. Relationer formas inte över en natt och att  prata med barnen om beslut som påverkar. Då kommer man redan en bra bit på vägen.

Publicerad 04.05.2017 kl. 12:17

My safe zone.

I en bonusfamilj uppstår nya situationer som ibland kan kännas konstiga.

Vårt sovrum har för mig blivit heligt, det betyder egentligen på klarspråk barnförbjudet. Såhär har det inte varit förut, mina barn har glatt hoppat i min säng på morgnarna och ofta sovit hela nätter under mitt täcke.

I bonusfamiljen ter sig dethär, åtminstone för mig inte sig lika naturligt. Jag vill inte att det bökas i min säng och mitt nattduksbord känns väldigt privat.

Dessutom har jag märkt att när jag behöver vila, läsa eller bara vara ensam går jag in i vårt sovrum. Jag insåg detta ganska fort och började fundera på hur vi kunde lösa problemet utan att någon av barnen känner sig åsidosatt eller blir ledsen. Det är ju viktigt att alla barn har samma principer, man kan ju inte gå helt på feelis här, för feelis kan lätt leda till konflikter och känslor av orättvisa i en bonusfamilj. Så jag försöker vara ganska konsekvent, vilket i praktiken betyder att jag inte heller gosar med mina barn i vår säng. För att undvika att låta helt för petig är såklart små vistiter helt ok för oss alla.

Istället löste jag, eller egentligen min kloka mamma det med att köpa nya breda sängar åt pojkarna. Så det finns plats för nattande och kramar i pojkarnas sängar. Det har också visat sig vara bra när kompisar kommer och sover över. Alla barn kan utan problem sova skavfötter med en kompis i sin egen säng, dethär underlättar också bäddande.

Pojkarna växer ju också och vår säng lockar  inte mera så många andra än kissen och hundarna, som också fått vänja sig vid att dörren till vårt sovrum stängs kl 21. Omställningar för dem också som varit vana att sova i och under sängen. Nu tar min sambos killar hand om djuren på nätterna, vilket både pojkarna och djuren gillar, så det har varit en win-win deal.

 

 

 

 

 

Publicerad 29.04.2017 kl. 11:48

Allt eller inget.. närhet och avstånd.

Jag skulle ibland önska att jag var en lite mera lagom person. Det känns som om min egen inre berg och dalbana är lite väl brant och det skulle vara skönt med mildare svängar emellanåt. Nu när jag öppnat upp mig själv och tillåtit mig att börja känna har jag lärt mig att jag helt enkelt är en person som känner väldigt starkt och oftast med hela min kropp. Härligt, absolut men också tungt vissa dagar. Jag älskar med varenda cell i mig men är minst lika arg och ledsen när pendeln svänger åt andra hållet.

Jag tror inte att människor på mitt jobb eller bekanta märker mina känslosvackor så lätt, men min familj och min sambo gör det nog. Han har sagt åt mig att det “känns i luften” när något stressar mig. Jag blir distant, tyst och sköter mina egna saker. Skillnaden till det normala vet jag också själv att är ganska stor. Normalt skrattar och sjunger jag här hemma och älskar att kramas och vara nära. Plötsligt händer något och jag förvandlas till en gående zombie. Hur hemskt det än låter så vet jag själv att det ibland går just såhär. Av någon ganska liten grej dessutom. Fast för att försvara mig lite har jag under den tiden jag levt i vår bonusfamilj insett att det som till synes är en liten grej, bara är toppen av ett underliggande isberg. Först när isberget syns ordentligt lyckas vi reda ut vad som påriktigt kändes illa. Intressant för en terapeut, men vissa gånger lite tungt med allt ältande, speciellt för en ingenjör som är van att tänka logiskt.

Jag kan alltså älska av hela mitt hjärta och vara jättenära och jag kan också vara kall och ta avstånd. Har funderat på varför jag gör såhär och varför det är så svårt för mig att komma tillbaks och vara nära när jag blivit arg eller sårad. Genom att ta avstånd vet jag att jag skyddar mig själv, jag är också van vid att klara mig själv i svåra situationer så det är inte så svårt för mig att ta några steg bakåt. Ensam är också tryggt för mig. Så har det varit i många år.

Hur löser man då saker på djupet så att det känns bra igen efteråt? Här ligger egentligen nyckeln till en lycklig relation. Det uppstår konflikter i alla förhållanden, men lyckas vi lösa dem så att båda känner att de blivit hörda och får vi känslan av att den andra förstått eller i alla fall försökt förstå.

De reaktiva känslorna, de som syns direkt när en konflikt uppstår dvs det vi säger när vi blir arga eller besvikna är som sagt bara toppen på isberget och egentligen bara reaktioner på något djupare. Om vi lyckas kommunicera om det som ligger under ytan dvs. känslor som verkligen berör, då kommer vi närmare  och kan oftast förstå varandra bättre. Om jag vågar säga att jag känner mig osäker och därför blir ledsen eller att jag känner att jag inte räcker till och därför försvarar mig har den som lyssnar lättare att förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Det är lättare att krama om någon som säger att man känner sig trött och otillräcklig än någon som klagar på att du inte diskat och städat och är arg som ett bi.

För mig handlar det om att lära mig att hitta balans i vardagen, då är jag lite mindre känslig. Jag måste lära mig vila när jag är trött och säga ifrån innan det blir för mycket. Om jag tar ansvar för mitt eget orkande och min sambo för sitt är det mycket lättare att sedan finnas till och stöda varandra.

Jag påstår ändå att jag aldrig skulle byta ut känslorna mot att inte känna något alls. Jag älskar passion och att det känns i magen när min sambo tittar på mig. Lite räta ut kurvorna bara..

 

 

Publicerad 28.04.2017 kl. 09:13

Tiga är silver, tala är guld

De flesta människor som jag träffar i mitt arbete kommer hit för att prata om svåra, känsliga saker. Tankar som de kanske inte ens vågat dela med sina allra närmaste men gått och burit på i all sin tystnad.

Lättnaden är oftast stor när någon lyssnar, finnas där och vill förstå. Att vara närvarande och empatisk är betydligt lättare för mig på jobbet än privat, jag ser det som en gåva att få gå med en person en bit i livet, stöda och finnas tillhands. Jag finns till för den andra och min uppgift är ganska tydlig. Det finns dagar då jag själv är trött, ledsen eller helt enkelt har svårt att koncentrera mig och då kan det kännas svårare att att jobba med andra människors problem. Oftast försvinner ändå min egen oro och mina egna känslor för några timmar och jag lyckas vara helhjärtat på plats.

Alla terapeuter passar inte alla människor och ifall du funderar på att gå i terapi är det viktigt att du hittar en terapeut som du gillar. Det finns undersökningar som visar att terapimetoden inte är det som påverkar klientens mående mest, utan relationen till terapeuten. Så lita på din intitution och känn efter om terapeuten är en sådan person som du kan tänka dig att öppna dig för, om inte fortsätt söka.

Jag tycker att det är synd att människor söker hjälp i sina relationer så sent. Enligt undersökningar 7 år efter att problemen uppstått, då har man redan samlat på sig väldigt  mycket och bär ofta redan på en tung ryggsäck. Sedan är det bara att börja packa upp, gamla besvikelser, rädslor, kriser och lyfta fram dem på bordet. Jag förstår att vardagen rullar på och att det inte är lätt att prata om känsliga saker. Samtidigt är det betydligt lättare och man kommer fortare vidare om man tar itu med problem ganska fort. Det är inte ett misslyckande att gå i terapi, jag tycker det är ansvarsfullt och ett tecken på att man är färdig att jobba för något som är viktigt i ens liv. Vi för ju bilen på service en gång per år, på samma sätt borde vi rannsaka vårt förhållande.

Vart är vi påväg? Hur mår vi? Vill vi åt samma håll? Hur kan vi bäst stöda varann? Vad behöver du/jag för att må bra? Hur är vårt sexliv? Älskar vi varandra fortfarande?

Nu är det ju lätt att med arbetsrocken på sig tala om dessa saker. Tar jag rocken av mig är jag précis lika tafatt som alla andra. Jag väljer också ibland att tiga när jag borde tala, jag tar avstånd istället för ansvar och surar ibland. Oftast försöker jag ändå mitt bästa och jag känner mig själv ganska väl. Jag försöker göra comeback när jag vänt ryggen åt och tagit avstånd, men lyckas sådär. Försöker lära mig att kommunicera först när pulsen är under 100, detta lär jag också mina klienter. Det går inte att lösa saker när man går på höga varv. 

Jag har också lärt mig hur och när jag mår bra. När jag beskrev ett hurudant förhållande jag skulle önska åt en kollega för ca 5 år sedan frågade hon mig om jag verkligen tror att sådana förhållanden finns. Idag vet jag att det finns, men det kräver öppenhet, förmågan att tala om svåra saker och mycket förståelse. Det kräver dessutom att båda är vuxna och (största delen av tiden) beter sig som vuxna. För världen är full av fullvuxna “bebisar” som beter sig som barn i sandlådan direkt när en konflikt uppstår. Söndrar varandras sandslott och kastar sand i den andras ansikte. Om kommunikationen ser ut så hemma hos er rekommenderar jag varmt någon parkurs, parterapi eller läger för par där man jobbar på just komminikation. Det är helt ok att känna att man vill kasta sand ibland, men gör man det alltför ofta är det ett tecken på att lite hjälp kan behövas.

Publicerad 25.04.2017 kl. 13:08

Familjekultur

När två familjer blir till en lovar jag att det i något sammanhang uppstår kollisioner. Det som varit ok i den ena familjen har varit förbjudet den andra och man lyfter på ögonbrynen åt varandras vanor. Jag har funderat om jag reagerar extra starkt på dessa eftersom jag var ihop med mitt ex ända sedan gymnasiet dvs vi växte upp tillsammans och bildade gemensamma vanor eller ovanor. Hur man nu väljer att se på det hela.

Mest krockade vi det första året, men ännu kan det uppstå situationer där jag och min sambo helt enkelt är vana att fungera helt olika. Våra barn likaså.

Saker som väckt diskussioner i vår bonusfamilj har varit:

 

-matvanor

-tv tittande

-släckning av lampor

-K- 18 spel

-skötsel av hundar

-pruttande (roligt eller inte..)

-fyllande av diskmaskin (på rätt sätt)

-sömnvanor

De flesta av dessa saker har vi pratat om, försökt hitta en gyllene medelväg och insett att vi har olika bakgrund. Det som har varit jobbigt är saker som påverkat barnen och deras regler. Då har vi fått vända ut och in på både tankar och känslor och till slut fått hitta lösningar som varit långt ifrån perfekta men som vi sett som kompromisser.

När man slår ihop två familjer kommer också ansvarsfrågan upp. Vem bär ansvar för vad?

Är ansvaret för barn, husdjur och hushållsarbetet gemensamt eller beror det på vems barn som just då finns på plats? Har den biologiska föräldern ett större ansvar för sina egna barn än bonusföräldern? Jag kan tänka mig att barnens ålder också spelar en ganska stor roll här och tiden man levt som familj.

Jag jobbar endel med par och tänker ganska ofta i form av “pizzor”. Hur ser din pizza ut och hur ser min pizza ut? I en bonusfamilj tror jag att man går på svag is om man ser allt som “vår pizza”. Speciellt ifall man inte har gemensamma barn. Jag tror att det är viktigt att var och en har ansvar för sin egen andel/pizza och vet vad som ingår i den och klarar av att hantera den. 

Min egen pizza består tex av:

-ansvaret för mina barn tillsammans med mitt ex

-delat ansvar för vår bonusfamilj

-mitt jobb

-ansvaret för mina hundar

-delat ansvar för mat och hushåll

-delat ansvar för vår katt

-ansvar för min egen ekonomi

Sedan innebär ju livet i en familj att man hjälper och stöder varandra, men jag tror att det är viktigt för båda att ha koll på sitt eget liv och veta att man fixar “sitt paket”. Då hjälper man glatt varandra och det är lättare att ta sig an projekt och planera tillsammans. Vår vardag funkar ganska bra nuförtiden och min sambo har ett större ansvar hemma då mina barn är hos sin pappa. Då försöker jag jobba lite mera, eftersom jag vill prioritera barnen de veckor de är hos oss. 

Vi krockar ännu ibland, men kanske lite mindre och inte så hårt som i början. Det har absolut gått åt rätt håll.

 

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 18:10

Vem är du, vem är jag..

Ju bättre du känner dig själv, desto lättare har du att förstå andra. De flesta människor känner inte sig själv så värst bra. Vi är ganska blinda för våra egna handlingar men lyfter kritiskt på ögonbrynen åt andra. Det går oftast ganska bra att hålla skenet uppe och vara en god medmänniska på jobbet och med sina bekanta. Med nära vänner och familj smyger ens riktiga personlighet lömskt fram, för att inte tala om i ett parförhållande. Ingen kan alltid vara lättsam, glad och positiv och vi behöver alla någon gång en famn att gråta i.

Hur får jag då det stöd jag behöver för att må bra? I nära relationer, speciellt parförhållanden tenderar vi att trycka på varandras känsliga punkter. Det är inte heller lika lätt att sopa saker som sårat en under mattan när det är någon man bryr sig om som gjort en illa. Inte heller är det hälsosamt att gräva ner saker och att undvika konflikter. Luften blir så småningom tjock och tung att andas.

Hur skall man då tala om att man blivit sårad eller ledsen utan att det blir ett stort ståhej eller  ett  mindre världskrig? Själv är jag inte så värst bra på dethär, jag blir ju så förbannad och ilsken att det ibland nästan ryker ur mina öron. Någon annan kanske drar sig tillbaka eller börjar gråta, vi har alla våra strategier som vi ofta bär med oss redan från barndomen.  Strategier eller defenser som vi utvecklat för att överleva, så det är bra att de finns. Baksidan av slanten är att vi ofta använder dem för att skydda oss själva och då skuffar defenserna den andra människan längre bort.  Vi tävlar plötsligt om vem som har rätt eller fel och vi försöker febrilt få den andra att förstå varför just vårt sätt att tänka stämmer och är logiskt. I dethär skedet möts vi inte.

Jag vågar påstå att en stor del av det som hindrar oss från att mötas när vi gjort någon illa eller själv blivit sårade är skam. Vi skäms för att vi “tagit åt oss” eller reagerat på något , vi skäms för att vi har sårat någon annan trots att det varit oavsiktligt. Skam är den känslan som mer än alla andra bryter kontakten mellan människor, därför är det en farlig känsla.  När man skäms vill man sjunka under jorden, dra en filt over huvudet eller bara försvinna. Därför är vi färdiga att gå ganska långt för att behöva undvika att känna skammen, det är tacksammare att vara arg eller ledsen och att försvara och förklara.

Skammen lättar när man tar den till sig, ännu mer lättar den om man vågar säga högt att man skäms. De flesta människor stannar upp, även i sin egen ilska och energin förändras.  Det som befriar oss från skam är kärlek. Känslan av att få vara bristfällig, ful och otillräcklig men ändå älskad.

Det finns ett talesätt som säger: “ be careful what you wish for, you might actually get it”.

Jag klagade i flera år på att jag inte kände någonting, jag blev inte berörd och hade inte kontakt med mina egna känslor. Jag gömde mig själv och mitt sårbara inre bakom en mur av försvar och avstånd. Allt kändes som teflon och jag lyckades få saker att rinna av mig. 

Idag känner jag massor, på gott och ont. Jag känner närhet, kärlek, ömhet men också ilska, sorg och skam. Alla dessa känslor ryms i mig och ibland snurrar jag runt som i en tvättmaskin i några dagar innan jag kommer ut som en urvriden trasa med håret på ända men oftast ganska lätt till sinnet.

Känslor är inte bra eller dåliga, de bara är och jag har lärt mig att låta mig beröras och känna. För att våga göra det behöver var och en av oss kärlek, någon som åtminstone vill försöka finnas där och hålla om en när det gör ont. För livet gör ont ibland, så är det bara. Men det finns också en massa fina stunder. Stunder av lycka, värme och närhet. Låt oss försöka ta vara på dessa stunder.

 

 

Publicerad 21.04.2017 kl. 16:51

Bonusmamma/plastmamma/styvmamma/mamma

Myten kring den goda modern och den elaka styvmodern finns redan i de gamla sagorna. Jag har själv funderat  på moderskapets betydelse och hur min roll som mamma förändrats over åren.

Jag blev mamma första gången som 21-åring, jag var ung och ovetande om allt vad föräldraskap innebär. Kanske det var en räddning, jag funderade aldrig på förlossningen och fick som tur var en väldigt medgörlig liten bebis. Så medan mina vänner levde studieliv var jag hemma och tränade på att vara mamma.

När min gosse var lite på ett år började jag studera på uni och han sköttes av en dagmamma på dagarna. När nummer två sedan föddes var jag redan 27 år och ganska trygg i min mammaroll. Min förstfödda var ju redan 5,5 år och en fin liten kille. Honom kunde man till och med ta ut på restaurang.

Min lilla trollbebis vände dock upp och ner på min trygga bubbla. Han sov inte, han åt dåligt och skrek som en stucken gris så fort man lade ner honom någonstans. Så vi bar på honom,många månader. Sedan började han röra på sig och en ny värld öppnades och jag fick en glad men livsfarlig liten plutt att springa efter. Ett och ett halvt år senare föddes lilla Boo. Han var lugn, nöjd och sov gott men vi hade fullt upp i alla fall. Tre barn var ingen picknik och ingen dans på rosor. (Tänk att idag skulle jag betala ett ganska högt pris för att vrida tillbaks tiden och för en dag sköta om de tre små busarna. Bara för att bättre minnas hur härliga och mjuka de var..)

Jag har aldrig varit en super heltidsmamma trots att jag älskar mina barn mer än allt annat. Jag har behövt eget utrymme och plats att andas också i vardagen. Ganska snabbt började jag också jobba lite, först några ganger i månaden sedan så småningom lite mera. Största delen av tiden var jag ändå hemma och skötte om barnen och vårt hem. Så länge vårt parförhållande var bra trivdes jag hemma trots att det emellanåt var jobbigt.

När mina pojkar var 16, 11 och 9 år skilde vi då oss. Skilsmässan återkommer jag till senare men det var en lång process där jag kände att jag och mitt ex verkligen vände på varje sten. Därför har jag trots starka känslor av sorg och saknad aldrig funderat på om vi gjorde rätt beslut. Vår väg tillsammans hade nått sitt slut.

Bonusmamma blev jag för ca 1,5 år sedan och det har varit en process som jag inte kan jämföra med något annat i mitt liv. Jag skulle plötsligt leva med barn som inte var mina egna och som jag bara känt en kort stund. Barn som lämnat sin egen mamma i ett annat land. Barn som behövde mig och som jag tyckte om men som jag inte hade någon anknytning till och inte alltid förstod. Jag ville så väl och tog emot dem med öppna armar till och med till den grad att mina egna barn blev svartsjuka. Gjorde fåniga misstag som jag nu i backspegeln kan se att mina pojkar reagerade på men jag inte förstod. Saknade mina egna barn som jag förstod mig på i vått och tyckte plötsligt att jag uppfostrat dem synnerligen väl, ironiskt nog, för busar är de också. 

Här börjar mitt sökande av rollen som bonusmamma, sökande av balans mellan omsorg och avstånd. I första hand ser jag att mitt ansvar är att ta hand om mina barn, sedan såklart om hela vår bonusfamilj. Jag gör så gott jag kan, men emellanåt behöver jag andas och ta lite distans. Då gör jag något eget eller lägger mig i min säng, den är helig nuförtiden och försöker fundera på vad jag behöver just nu. Sedan talar jag med min sambo, som oftast förstår mig och lyssnar. Det brukar hjälpa.

Ingen av oss är enbart goda mödrar utan vi har alla både fina och lite fulare sidor, både som bonusmammor och biologiska mammor för vi är helt enkelt bara människor. Så kommer det alltid att vara och livet blir ganska mycket lättare om man kan acceptera att det är en balansgång och hitta hjälp och stöd när man behöver det.

Länge sedan..

Publicerad 19.04.2017 kl. 20:27

Det närmar sig..

Vi skall gifta oss om en månad, eller rättare sagt den 20.5. Det känns pirrigt, spännande och alldeles härligt. En vacker dag skall jag skriva om vår historia men jag anser att det fortfarande är ett lite känsligt ämne. Vi inledde vårt förhållade ganska snabbt efter min separation och jag var inte singel särskilt många månader. Kanske man till och med kan tala om veckor. Den första gången jag såg hans leende och lockiga hår slog mitt hjärta nog några extra slag. Han tittade på mig hela kvällen och det kändes som om han såg rakt igenom mig, allt som jag hade gömt långt, långt inne.

När jag i början av sommaren sedan skulle ta med mig denna nya man till vår sommarstuga var min pappas enda kommentar;" du kunde väl köpt lite lösnummer, man behöver väl inte börja prenumerera direkt.." Men jag hade helt enkelt inte ögon för någon annan, han såg något i mig som jag inte ens sett själv och jag kände att mitt inre fylldes av värme så fort vi var tillsammans. Alltid kan man inte välja tidpunkten för möten eller kärlek, det skulle säkert gjort mig gott att vara singel ett tag efter 20 år men jag kände på mig att såna som han inte växer på träd. Så jag tog en risk, hoppade på tåget och öppnade mitt hjärta.

Det har inneburit, svett och tårar men framförallt kärlek. Han är inte alltid lätt,inte jag heller för den delen, vi har ett stort lass att dra men jag älskar honom av hela mitt hjärta och det vet nog också min pappa idag. Dethär var en bra prenumeration som hoppeligen varar livet ut.

Publicerad 17.04.2017 kl. 20:19

Italien blev Kyrkslätt

Imorgon kommer alla barn hem men ännu har vi ett dygn av egen tid på Långvik. Egentligen skulle vi ha rest till Venedig på torsdagen men eftersom min sambo fortfarande är på kryckor bestämde vi oss för att backa vår resa.

Vi har ätit god mat, druckit bubbel och sovit länge. Dessa veckoslut har vi värnat om helt för lite. Innan dethär veckoslutet har vi haft ett dygn tumistid sen julen. Dagarna tenderer att försvinna och plötsligt är alla veckoslut fyllda av barnens läxor, evenemang och hobbies. Sedan blir vi stressade och börjar gräla.

Jag är speciellt känslig och blir lätt på dåligt humör om vardagen blir för tung. Jag behöver få för att kunna ge, kanske mer än jag trodde tidigare. Det har blivit ganska klart för mig vad som ger mig energi och vad som tar energi.  

Jag får energi av vårt parförhållande, vår kontakt och närhet. Jag får också oftast positiv energi av mitt jobb och mina vänner. Det som äter på mig är att jag är utan mina egna pojkar halva månaden, gräl mellan barnen och oss samt att enbart vara i en “mammaroll” trots att mina barn är hos sin pappa.

Jag älskar att få vakna utan att någon star utanför vårt sovrum och väntar eller ropar på mamma eller pappa. Jag älskar att min sambo bara ägnar sig åt mig och vi får våra just så kära och pussas så mycket vi vill. Vi pratar om framtiden, ligger och kramas och bara tittar på varandra. Dessutom skrattar vi mycket och har det faktiskt jätteroligt, ibland på ett ganska barnsligt sätt (som barnen inte alls gillar..).

Det är konstigt hur allt kan kännas så lugnt, tryggt och bra den ena dagen och närheten så självklar medan en stressing vecka i ett nafs kan riva upp alltsammans. Hittills har det ändå varit värt varenda sekund. 

 

Såhär råddiga är vi inte, lyckas inte få bilden åt rätt håll...

 

Publicerad 15.04.2017 kl. 12:19

Senaste kommentarer

06.06, 10:19Det sköra livet av Catarina
23.05, 23:46Man och hustru av
20.05, 11:17Den stora dagen av Hannah
08.05, 21:41Vad går du igång på.. av Maria Sch