Bonusmamma/plastmamma/styvmamma/mamma

19.04.2017 kl. 20:27

Myten kring den goda modern och den elaka styvmodern finns redan i de gamla sagorna. Jag har själv funderat  på moderskapets betydelse och hur min roll som mamma förändrats over åren.

Jag blev mamma första gången som 21-åring, jag var ung och ovetande om allt vad föräldraskap innebär. Kanske det var en räddning, jag funderade aldrig på förlossningen och fick som tur var en väldigt medgörlig liten bebis. Så medan mina vänner levde studieliv var jag hemma och tränade på att vara mamma.

När min gosse var lite på ett år började jag studera på uni och han sköttes av en dagmamma på dagarna. När nummer två sedan föddes var jag redan 27 år och ganska trygg i min mammaroll. Min förstfödda var ju redan 5,5 år och en fin liten kille. Honom kunde man till och med ta ut på restaurang.

Min lilla trollbebis vände dock upp och ner på min trygga bubbla. Han sov inte, han åt dåligt och skrek som en stucken gris så fort man lade ner honom någonstans. Så vi bar på honom,många månader. Sedan började han röra på sig och en ny värld öppnades och jag fick en glad men livsfarlig liten plutt att springa efter. Ett och ett halvt år senare föddes lilla Boo. Han var lugn, nöjd och sov gott men vi hade fullt upp i alla fall. Tre barn var ingen picknik och ingen dans på rosor. (Tänk att idag skulle jag betala ett ganska högt pris för att vrida tillbaks tiden och för en dag sköta om de tre små busarna. Bara för att bättre minnas hur härliga och mjuka de var..)

Jag har aldrig varit en super heltidsmamma trots att jag älskar mina barn mer än allt annat. Jag har behövt eget utrymme och plats att andas också i vardagen. Ganska snabbt började jag också jobba lite, först några ganger i månaden sedan så småningom lite mera. Största delen av tiden var jag ändå hemma och skötte om barnen och vårt hem. Så länge vårt parförhållande var bra trivdes jag hemma trots att det emellanåt var jobbigt.

När mina pojkar var 16, 11 och 9 år skilde vi då oss. Skilsmässan återkommer jag till senare men det var en lång process där jag kände att jag och mitt ex verkligen vände på varje sten. Därför har jag trots starka känslor av sorg och saknad aldrig funderat på om vi gjorde rätt beslut. Vår väg tillsammans hade nått sitt slut.

Bonusmamma blev jag för ca 1,5 år sedan och det har varit en process som jag inte kan jämföra med något annat i mitt liv. Jag skulle plötsligt leva med barn som inte var mina egna och som jag bara känt en kort stund. Barn som lämnat sin egen mamma i ett annat land. Barn som behövde mig och som jag tyckte om men som jag inte hade någon anknytning till och inte alltid förstod. Jag ville så väl och tog emot dem med öppna armar till och med till den grad att mina egna barn blev svartsjuka. Gjorde fåniga misstag som jag nu i backspegeln kan se att mina pojkar reagerade på men jag inte förstod. Saknade mina egna barn som jag förstod mig på i vått och tyckte plötsligt att jag uppfostrat dem synnerligen väl, ironiskt nog, för busar är de också. 

Här börjar mitt sökande av rollen som bonusmamma, sökande av balans mellan omsorg och avstånd. I första hand ser jag att mitt ansvar är att ta hand om mina barn, sedan såklart om hela vår bonusfamilj. Jag gör så gott jag kan, men emellanåt behöver jag andas och ta lite distans. Då gör jag något eget eller lägger mig i min säng, den är helig nuförtiden och försöker fundera på vad jag behöver just nu. Sedan talar jag med min sambo, som oftast förstår mig och lyssnar. Det brukar hjälpa.

Ingen av oss är enbart goda mödrar utan vi har alla både fina och lite fulare sidor, både som bonusmammor och biologiska mammor för vi är helt enkelt bara människor. Så kommer det alltid att vara och livet blir ganska mycket lättare om man kan acceptera att det är en balansgång och hitta hjälp och stöd när man behöver det.

Länge sedan..

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

Senaste kommentarer

01.04, 23:53Bonusföräldrar av Mamma och bonusförälder
20.12, 22:47Bonusföräldrar av Anna
06.12, 15:32Bonusföräldrar av Nybliven bonusmamma