Vem är du, vem är jag..

21.04.2017 kl. 16:51

Ju bättre du känner dig själv, desto lättare har du att förstå andra. De flesta människor känner inte sig själv så värst bra. Vi är ganska blinda för våra egna handlingar men lyfter kritiskt på ögonbrynen åt andra. Det går oftast ganska bra att hålla skenet uppe och vara en god medmänniska på jobbet och med sina bekanta. Med nära vänner och familj smyger ens riktiga personlighet lömskt fram, för att inte tala om i ett parförhållande. Ingen kan alltid vara lättsam, glad och positiv och vi behöver alla någon gång en famn att gråta i.

Hur får jag då det stöd jag behöver för att må bra? I nära relationer, speciellt parförhållanden tenderar vi att trycka på varandras känsliga punkter. Det är inte heller lika lätt att sopa saker som sårat en under mattan när det är någon man bryr sig om som gjort en illa. Inte heller är det hälsosamt att gräva ner saker och att undvika konflikter. Luften blir så småningom tjock och tung att andas.

Hur skall man då tala om att man blivit sårad eller ledsen utan att det blir ett stort ståhej eller  ett  mindre världskrig? Själv är jag inte så värst bra på dethär, jag blir ju så förbannad och ilsken att det ibland nästan ryker ur mina öron. Någon annan kanske drar sig tillbaka eller börjar gråta, vi har alla våra strategier som vi ofta bär med oss redan från barndomen.  Strategier eller defenser som vi utvecklat för att överleva, så det är bra att de finns. Baksidan av slanten är att vi ofta använder dem för att skydda oss själva och då skuffar defenserna den andra människan längre bort.  Vi tävlar plötsligt om vem som har rätt eller fel och vi försöker febrilt få den andra att förstå varför just vårt sätt att tänka stämmer och är logiskt. I dethär skedet möts vi inte.

Jag vågar påstå att en stor del av det som hindrar oss från att mötas när vi gjort någon illa eller själv blivit sårade är skam. Vi skäms för att vi “tagit åt oss” eller reagerat på något , vi skäms för att vi har sårat någon annan trots att det varit oavsiktligt. Skam är den känslan som mer än alla andra bryter kontakten mellan människor, därför är det en farlig känsla.  När man skäms vill man sjunka under jorden, dra en filt over huvudet eller bara försvinna. Därför är vi färdiga att gå ganska långt för att behöva undvika att känna skammen, det är tacksammare att vara arg eller ledsen och att försvara och förklara.

Skammen lättar när man tar den till sig, ännu mer lättar den om man vågar säga högt att man skäms. De flesta människor stannar upp, även i sin egen ilska och energin förändras.  Det som befriar oss från skam är kärlek. Känslan av att få vara bristfällig, ful och otillräcklig men ändå älskad.

Det finns ett talesätt som säger: “ be careful what you wish for, you might actually get it”.

Jag klagade i flera år på att jag inte kände någonting, jag blev inte berörd och hade inte kontakt med mina egna känslor. Jag gömde mig själv och mitt sårbara inre bakom en mur av försvar och avstånd. Allt kändes som teflon och jag lyckades få saker att rinna av mig. 

Idag känner jag massor, på gott och ont. Jag känner närhet, kärlek, ömhet men också ilska, sorg och skam. Alla dessa känslor ryms i mig och ibland snurrar jag runt som i en tvättmaskin i några dagar innan jag kommer ut som en urvriden trasa med håret på ända men oftast ganska lätt till sinnet.

Känslor är inte bra eller dåliga, de bara är och jag har lärt mig att låta mig beröras och känna. För att våga göra det behöver var och en av oss kärlek, någon som åtminstone vill försöka finnas där och hålla om en när det gör ont. För livet gör ont ibland, så är det bara. Men det finns också en massa fina stunder. Stunder av lycka, värme och närhet. Låt oss försöka ta vara på dessa stunder.

 

 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Så fint skrivet Anna
Cathy21.04.17 kl. 17:24
Tack Cathy:)
24.04.17 15:11

Senaste kommentarer

01.04, 23:53Bonusföräldrar av Mamma och bonusförälder
20.12, 22:47Bonusföräldrar av Anna
06.12, 15:32Bonusföräldrar av Nybliven bonusmamma