Tiga är silver, tala är guld

25.04.2017 kl. 13:08

De flesta människor som jag träffar i mitt arbete kommer hit för att prata om svåra, känsliga saker. Tankar som de kanske inte ens vågat dela med sina allra närmaste men gått och burit på i all sin tystnad.

Lättnaden är oftast stor när någon lyssnar, finnas där och vill förstå. Att vara närvarande och empatisk är betydligt lättare för mig på jobbet än privat, jag ser det som en gåva att få gå med en person en bit i livet, stöda och finnas tillhands. Jag finns till för den andra och min uppgift är ganska tydlig. Det finns dagar då jag själv är trött, ledsen eller helt enkelt har svårt att koncentrera mig och då kan det kännas svårare att att jobba med andra människors problem. Oftast försvinner ändå min egen oro och mina egna känslor för några timmar och jag lyckas vara helhjärtat på plats.

Alla terapeuter passar inte alla människor och ifall du funderar på att gå i terapi är det viktigt att du hittar en terapeut som du gillar. Det finns undersökningar som visar att terapimetoden inte är det som påverkar klientens mående mest, utan relationen till terapeuten. Så lita på din intitution och känn efter om terapeuten är en sådan person som du kan tänka dig att öppna dig för, om inte fortsätt söka.

Jag tycker att det är synd att människor söker hjälp i sina relationer så sent. Enligt undersökningar 7 år efter att problemen uppstått, då har man redan samlat på sig väldigt  mycket och bär ofta redan på en tung ryggsäck. Sedan är det bara att börja packa upp, gamla besvikelser, rädslor, kriser och lyfta fram dem på bordet. Jag förstår att vardagen rullar på och att det inte är lätt att prata om känsliga saker. Samtidigt är det betydligt lättare och man kommer fortare vidare om man tar itu med problem ganska fort. Det är inte ett misslyckande att gå i terapi, jag tycker det är ansvarsfullt och ett tecken på att man är färdig att jobba för något som är viktigt i ens liv. Vi för ju bilen på service en gång per år, på samma sätt borde vi rannsaka vårt förhållande.

Vart är vi påväg? Hur mår vi? Vill vi åt samma håll? Hur kan vi bäst stöda varann? Vad behöver du/jag för att må bra? Hur är vårt sexliv? Älskar vi varandra fortfarande?

Nu är det ju lätt att med arbetsrocken på sig tala om dessa saker. Tar jag rocken av mig är jag précis lika tafatt som alla andra. Jag väljer också ibland att tiga när jag borde tala, jag tar avstånd istället för ansvar och surar ibland. Oftast försöker jag ändå mitt bästa och jag känner mig själv ganska väl. Jag försöker göra comeback när jag vänt ryggen åt och tagit avstånd, men lyckas sådär. Försöker lära mig att kommunicera först när pulsen är under 100, detta lär jag också mina klienter. Det går inte att lösa saker när man går på höga varv. 

Jag har också lärt mig hur och när jag mår bra. När jag beskrev ett hurudant förhållande jag skulle önska åt en kollega för ca 5 år sedan frågade hon mig om jag verkligen tror att sådana förhållanden finns. Idag vet jag att det finns, men det kräver öppenhet, förmågan att tala om svåra saker och mycket förståelse. Det kräver dessutom att båda är vuxna och (största delen av tiden) beter sig som vuxna. För världen är full av fullvuxna “bebisar” som beter sig som barn i sandlådan direkt när en konflikt uppstår. Söndrar varandras sandslott och kastar sand i den andras ansikte. Om kommunikationen ser ut så hemma hos er rekommenderar jag varmt någon parkurs, parterapi eller läger för par där man jobbar på just komminikation. Det är helt ok att känna att man vill kasta sand ibland, men gör man det alltför ofta är det ett tecken på att lite hjälp kan behövas.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Senaste kommentarer

01.04, 23:53Bonusföräldrar av Mamma och bonusförälder
20.12, 22:47Bonusföräldrar av Anna
06.12, 15:32Bonusföräldrar av Nybliven bonusmamma