Allt eller inget.. närhet och avstånd.

28.04.2017 kl. 09:13

Jag skulle ibland önska att jag var en lite mera lagom person. Det känns som om min egen inre berg och dalbana är lite väl brant och det skulle vara skönt med mildare svängar emellanåt. Nu när jag öppnat upp mig själv och tillåtit mig att börja känna har jag lärt mig att jag helt enkelt är en person som känner väldigt starkt och oftast med hela min kropp. Härligt, absolut men också tungt vissa dagar. Jag älskar med varenda cell i mig men är minst lika arg och ledsen när pendeln svänger åt andra hållet.

Jag tror inte att människor på mitt jobb eller bekanta märker mina känslosvackor så lätt, men min familj och min sambo gör det nog. Han har sagt åt mig att det “känns i luften” när något stressar mig. Jag blir distant, tyst och sköter mina egna saker. Skillnaden till det normala vet jag också själv att är ganska stor. Normalt skrattar och sjunger jag här hemma och älskar att kramas och vara nära. Plötsligt händer något och jag förvandlas till en gående zombie. Hur hemskt det än låter så vet jag själv att det ibland går just såhär. Av någon ganska liten grej dessutom. Fast för att försvara mig lite har jag under den tiden jag levt i vår bonusfamilj insett att det som till synes är en liten grej, bara är toppen av ett underliggande isberg. Först när isberget syns ordentligt lyckas vi reda ut vad som påriktigt kändes illa. Intressant för en terapeut, men vissa gånger lite tungt med allt ältande, speciellt för en ingenjör som är van att tänka logiskt.

Jag kan alltså älska av hela mitt hjärta och vara jättenära och jag kan också vara kall och ta avstånd. Har funderat på varför jag gör såhär och varför det är så svårt för mig att komma tillbaks och vara nära när jag blivit arg eller sårad. Genom att ta avstånd vet jag att jag skyddar mig själv, jag är också van vid att klara mig själv i svåra situationer så det är inte så svårt för mig att ta några steg bakåt. Ensam är också tryggt för mig. Så har det varit i många år.

Hur löser man då saker på djupet så att det känns bra igen efteråt? Här ligger egentligen nyckeln till en lycklig relation. Det uppstår konflikter i alla förhållanden, men lyckas vi lösa dem så att båda känner att de blivit hörda och får vi känslan av att den andra förstått eller i alla fall försökt förstå.

De reaktiva känslorna, de som syns direkt när en konflikt uppstår dvs det vi säger när vi blir arga eller besvikna är som sagt bara toppen på isberget och egentligen bara reaktioner på något djupare. Om vi lyckas kommunicera om det som ligger under ytan dvs. känslor som verkligen berör, då kommer vi närmare  och kan oftast förstå varandra bättre. Om jag vågar säga att jag känner mig osäker och därför blir ledsen eller att jag känner att jag inte räcker till och därför försvarar mig har den som lyssnar lättare att förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Det är lättare att krama om någon som säger att man känner sig trött och otillräcklig än någon som klagar på att du inte diskat och städat och är arg som ett bi.

För mig handlar det om att lära mig att hitta balans i vardagen, då är jag lite mindre känslig. Jag måste lära mig vila när jag är trött och säga ifrån innan det blir för mycket. Om jag tar ansvar för mitt eget orkande och min sambo för sitt är det mycket lättare att sedan finnas till och stöda varandra.

Jag påstår ändå att jag aldrig skulle byta ut känslorna mot att inte känna något alls. Jag älskar passion och att det känns i magen när min sambo tittar på mig. Lite räta ut kurvorna bara..

 

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Senaste kommentarer

01.04, 23:53Bonusföräldrar av Mamma och bonusförälder
20.12, 22:47Bonusföräldrar av Anna
06.12, 15:32Bonusföräldrar av Nybliven bonusmamma