Empati eller straff?

11.05.2017 kl. 13:53

Jag anser att empati är att för en liten stund stiga i någon annans skor och för en stund följa med på hens resa. Att vara närvarande, lyssna och stöda. Att klara av att finnas brevid trots att det den andra människan går igenom kan vara oerhört tungt. Att inte falla in samma grop utan däremot sträcka ut sin hand.

Empati är inte att ge råd, trösta eller tillrättavisa, utan det handlar om att orka bära och dela känslor. Att fungera som en spegel och vara lugn. 

I vår bonusfamilj önskar barnen ibland att vi skall dela ut straff. En ordentlig bestraffning åt den som gjort fel. För mig är strafftänkandet ganska främmande trots att jag nog delat ut en och annan “timeout” för att jag känt  jag behöver lugna ner mig själv eller situationen. Jag skulle istället vilja lära våra barn empati och hur viktigt det är att kunna uttrycka det man känner.

När ett barn slåss eller bråkar mycket ligger det ofta starka känslor och behov under själva beteendet. För mig som förälder är det lika viktigt att komma underfund med var skon klämmer som att förhindra utbrotten. Vi har ibland “rättvisans” riddare bosatta hos oss som är i fullt beredskap att dela ut hårda straff åt sina bröder för dåligt beteende. Här känner jag mig ibland som Jesus; må den som aldrig syndat kasta första stenen. I vår familj bor inga människor som aldrig syndat.

Jag skulle önska att våra pojkar så småningom lärde sig att uttrycka sina känslor bättre, med ord alltså. Jag är ledsen för att.., eller nu är jag besviken/sårad.., istället för att ta till knytnävarna. Ibland försöker jag hjälpa dem med att lägga ord på sånt som jag kan tänka mig att kan störa dem, helt enkelt för att lära dem kommunicera bättre men det är inte alltid lätt när man är liten och full av ilska.

Straff kan tillfälligt förhindra ett oönskat beteende men jag tror inte att straff ändrar på det man känner inuti. Jag tror att ett barn som är ledset, ilsket eller besviket i första hand behöver någon som hjälper en att förstå varifrån alla känslor kommer. Varför är man ledsen? Är det skolan, kompisarna eller något här hemma som känns tokigt? Sedan kan man tillsammans fundera vad man kan göra för att situationen skall kännas bättre. Dessutom lär man barnet att det är viktigt att tala om  sina känslor både positive och negativa. Att vi som föräldrar förstår att det ligger ett behov bakom känslorna.

Vi föräldrar har möjlighet att fylla våra barns ryggsäckar med vägkost för livet. Jag hoppas att våra barn i sin ryggsäck har  med sig kärlek för sina medmännniksor, empati och respekt. Jag önskar också att vi gett dem tillräckligt med verktyg för att klara av att ta sina första steg i nära relationer när de växer upp.

 

 

 

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

Senaste kommentarer

01.04, 23:53Bonusföräldrar av Mamma och bonusförälder
20.12, 22:47Bonusföräldrar av Anna
06.12, 15:32Bonusföräldrar av Nybliven bonusmamma