Terapi-parterapi-hjälper det...

29.08.2017 kl. 19:31

Jag får ofta frågan om det hjälper att gå i terapi eller om det bara är någonting för personer med stora problem, eller “issues” som min goda vän brukar säga ibland. Nu menar jag alltså verkliga problem eller någon stor kris i livet, då tycker ju alla att man borde gå i terapi. Men inte annars, onödigt tjafs och prat om känslor och annat som kan kännas jobbigt och ganska tungt. Varför röra om i myrstacken i onödan? Många skulle helt enkelt gärna bara knalla på, i alla fall så länge det fungerar relativt smärtfritt.   

Jag anser att de flesta människor skulle må bra av att gå i terapi och parterapi borde vara obligatoriskt för alla som ingår en nära relation, för att inte tala om samboende eller äktenskap. Det är lite som att ta körkort, ingen klok människa skulle sätta sig bakom ratten innan hen läst lite om hur bilar fungerar och tagit körlektioner. Sedan måste man ju dessutom ta både ett skriftligt prov och ett körtest för att visa att man lärt sig hantera bilen och eventuellt också lärt sig ett och annat om trafiken.

Så är det inte med relationer, man kan bara tuta och köra, ibland dessutom ganska hårt och förorsaka endel olyckor utan att man kanske ens märker det. Eller så skyller man alla krockar på andra, eller byter bil väldigt ofta så slipper man serva den gamla. Endel kanske inser efter väldigt många bilar att problemet eventuellt finns mellan bänken och ratten. Senast då är det säkert dags  att studera problemet närmare..

Det som är väldigt synd när det kommer till relationer är att de flesta söker hjälp väldigt sent. Bilen är kanske både sliten och bucklig vid dethär laget och bensinen helt slut.

Undersökningar visar att par oftast söker hjälp ungefär sju år efter att problemen uppkommit. Då har man redan ett ordentligt bagage att börja reda ut. Det verkar fortfarande vara lite tabu i vårt samhälle att söka hjälp när man kör fast i sitt förhållande. Oftast är det samma teman par grälar om år efter år, trots att livet förändras. Dethär betyder alltså att gräl om soppåsar, matlagning och pengar ofta bara är symtom på andra underliggande behov som väntar att bli bemötta. Var och en av oss vill bli hörd, sedd, respekterad och älskad. Varför är det då så svårt att möta varandra i vardagen?

När vi inleder en nära relation aktiveras våra “anknytningssystem” som vi bär med oss från barndomen. Om vi är omedvetna om hur vi reagerar i en konfliktsituation upprepar vi lätt det beteende som vi redan lärt oss som små barn. Oftast fungerar det dock inte i en vuxen relation, utan vi börjar gå i cirklar utan att komma åt det som påriktigt känns illa.

I en vuxen relation har jag ansvar för min del av kakan medan min partner ansvarar för sin. Ju bättre  jag känner till mina egna försvarsmekanismer och vågar se bakom dem desto närmare kan jag komma min partner. Jag brukar säga åt par som sitter på min mottagning att jag nog litar på att de själva kan lösa sina praktiska problem när de lär sig prata om sina sår och djupare känslor.

Heidi Valasti som är gestalt- och parterapeut gav en intevju i radion för ett tag sedan där hon krossade myten om att män inte kan tala om sina innersta känslor och jag kan inte annat än hålla med. Men det gäller ju såklart att stanna upp och orka lyssna utan att just då vara fokuserad på att få fram sin egen sida av slanten. Det är inte lätt och trots att jag jobbar med par är jag inte alls alltid duktig på det när det kommer till min egen relation.

Så jag får öva, liksom alla andra. Jag skulle bara önska att alla människor skulle våga söka hjälp när ni kör fast och inte sopa saker under mattan. Årsbesiktiga er relation, inverstera i den på det sätt som gynnar er allra bäst. Semesterresor i all ära men ni behöver också prata. Var står vi? Vill vi samma saker fortfarande? Får vi det vi behöver? Måste vi förändra något?

För att känna sig själv och våga se sig själv i spegeln belönar oftast alla våra relationer, inte bara parförhållandet. En människa som är lätt att vara nära sprider oftast en positiv energi runt sig och andra människor trivs i hens sällskap. Du blir en bättre vän, chef, förälder och livskamrat. När du står för vem du är, känner dina gränser och vågar visa dina svagheter mår du oftast bättre och känner dig trygg i dina relationer.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:
Problemet är att man som alltför ung o kär gör ett av sitt livs viktigaste beslut, att flytta ihop o dela livet med en annan person. I bagaget har man med sig hemlivet med syskon o föräldrar, men ett ansvarsmedvetet tänkande, som ett parförhållande förutsätter, har ännu inte utvecklats, för det har föräldrarna stått för. Så blir man plötsligt make eller maka och kanske själv mamma eller pappa och kraven är nu plötsligt av en helt annan art. Därför borde ett parförhållande i begynnelsen vara, för att använda sig av Annas symbolik, en bilskola, där man lär sig trafikvett för framtiden. Man behöver inte nödvändigtvis bo ihop, utan småningom skulle man växa in i den andra och sedan ta steget ut när man är mogen. Sen kommer säkert kriser senare, men de hör livet till och löser sig oftast av sig själv eller via professionell handledning eventuellt i forma av, som Anna säger, en årsbesiktning som skulle ge den gemensamma motorn en säkert för de flesta parförhållandena en välbehövlig regelbunden smörjning! Fina tankar Anna!!!
Bolle30.08.17 kl. 16:49

Senaste kommentarer

01.04, 23:53Bonusföräldrar av Mamma och bonusförälder
20.12, 22:47Bonusföräldrar av Anna
06.12, 15:32Bonusföräldrar av Nybliven bonusmamma